Dervish -
They can't stop the spring 

Irland är ju med sina sju vinster Eurovision Song Contests vinnare nummer ett. Det började 1970, då
Dana vann med
All kinds of everything. Sedan blev det dubbelt
Johnny Logan,
1980 och
1987. Eller ja, trippelt Johnny Logan, han skrev ju
Linda Martins
Why me som vann 1992 också, som blev den första av vinster tre år i rad. 1993 vann
Niamh Kavanagh med
In your eyes och 1994 vann
Paul Harrington och
Charlie McGettigans
Rock 'n' roll kids av bara farten. Någon annan förklaring finns väl inte till att det sömnpillret vann?
Någonstans där ledsnade jag på Irland i samband med Eurovision. Två år senare såg jag på plats i Oslo dem vinna sin sjunde och senaste seger med
Eimear Quinns
The voice. Det var droppen. Den förväntade duellen mellan
Bettan och
Nanne (där Bettan nog faktiskt var bäst) slutade med att Enya på valium vann. Ett riktigt fett antiklimax.
Sedan dess har de fortsatt skicka samma smetiga ballader, år efter år. Med fördel med en mer eller mindre tydlig traditionell keltisk ton och gärna framfört med hjälp av en flöjt, en bouzouki, tinwhistle eller bodhrán. Och det står mig upp i halsen.
I år mer än på länge, när irländska tvbolaget RTÉ bestämt sig för att skicka
Dervish, som sedan 18 år tillbaka spelar just traditionell irländsk musik. TV's expertpanel snackade sig varma om hur genuint och äkta det här är och vilken kvalitet det har.
My ass! Ok, jag var negativ redan från början, men det hjälper inte. Jag hittar inget försonande med
They can't stop the spring, vars refrängrad
They may crush the flowers but they can’t stop the spring förresten är ett citat av
Alexander Dubcek från studentupproret i Prag 1968, och som sägs vara en hyllning till statsrevolutionerna i Östeuropa.
Att videon innehåller barn i sorterade hudfärger iförda landslagströjor från hela världen som målar tillsammans är visserligen gross men ändå bara droppen. Äkta och genuint? Tjenare. Hela upplägget känns snarare som "exakt hur ska vi bete oss för att få så många snyftröster som möjligt". Eller som de själva sjöng förra året;
Every song is a (fucking desperate) cry for love. Eller för röster åtminstone.
För mig är det här spekulativt öronskav som inte precis blir bättre av att sångerskan
Cathy Jordan har svårt att sjunga rent live. Jag varken kan eller vill stoppa våren, men kunde jag hindra Irland från att jämt skicka samma dynga till tävlingen hade jag gjort det.
Senaste fem: 2006: semi 10a final 9a 2005: semi 14e 2004: 23a 2003: 11a 2002: -
Vinnare: Sju gånger. 1970, 1980, 1987, 1992, 1993, 1994 och 1996.Andra bloggar om: Eurovision Song Contest, Irland, Dervish