I den spanska dokumentären
1968 - I lived through the Spanish May hävdas att det finns bevis för att den fascistiske ledaren
Francisco Franco ordnade så att det spanska bidraget,
Massiels
La la la skulle vinna Eurovision Song Contest 1968 genom att skicka ut tvbolagschefer som erbjöd sig att köpa in och sända tvprogram och signa okända artister i utbyte mot att man fick röster. Syftet ska ha varit att förbättra landets och regimens image.
Om uppgifterna stämmer så gick i alla fall planen i lås. Spanien vann tävlingen, deras dittills första eurovisionseger, en enda poäng före Storbritanniens bidrag,
Cliff Richards
Congratulations.
1968 var röstningsförfarandet ett helt annat än idag. De 17 deltagarländerna hade vars tio jurymedlemmar som var en fick rösta på sin favoritlåt. Det spanska bidraget fick sex poäng av Västtyskland, vardera fyra av Portugal, Frankrike och Monaco samt ströpoäng från ytterligare sex länder och slutade på 29 poäng.

Sverige representerades av
Claes-Göran Hederströms klassiker
Det börjar verka kärlek banne mig, som blev femma. Den svenska juryn nollade det spanska bidraget, men gav fyra poäng till Storbritannien.
Året därpå, 1969, gick tävlingen i Madrid och segern delades av fyra länder, ibland dem både Spanien och Storbritannien. Sedan dess har Spanien inte fått stå överst på pallen.
Cliff Richard får väl sägas i någon mån ha fått upprättelse i efterhand för segern han blev snuvad på. Hans Congratulations räknas i dag till de riktiga eurovisionklassikerna, medan Massiels La la la hör till de mer bortglömda vinnarna. Till sist, en chans att se och höra dem en gång till:
Media: Aftonbladet, SydsvenskanAndra bloggar om: Francisco Franco, Spanien, Storbritannien, Massiel, Cliff Richard, Claes-Göran Hederström, Eurovision Song Contest